UTVÄRDERING AV KOLLEKTIVTRAFIK-FÖRÄNDRINGEN I JÖNKÖPING

Abstract

Det gamla busslinjenätet i Jönköping bestod av tolv huvudlinjer. Flera av dessa linjer gick i alternativa sträckningar, så det verkliga antalet linjer var betydligt fler. Linjerna har byggts ut successivt, i takt med att staden har växt, och linjenätet var inte längre optimalt. Turtätheten var för de flesta linjerna mellan 15 och 60 minuter och linjenätet var svåröverskådligt för resenärerna. För att locka nya resenärer och erbjuda de resenärer man redan hade en högre standard bestämde sig Jönköpings kommun för att förändra kollektivtrafiken radikalt.

Den nya kollektivtrafiken i Jönköping infördes i juni 1996. Den består av två stomlinjer samt lokala linjer och matarlinjer. Stomlinjerna kallas linje röd och gul och har linjenummerna 1 och 2. De två stomlinjerna planerades där de största resandeströmmarna finns och går genaste vägen mellan ändhållplatserna via Jönköpings centrum. Dessa båda linjer har en turtäthet på 10 minuter. På flera ställen har linjerna egna körfält och signalprioritering framför bilarna. Linjerna planerades så att bussen skulle kunna konkurrera med bilen.

Som komplement till de båda stomlinjerna finns dels lokala linjer, dels matarlinjer. Dessa har en turtäthet på mellan femton och trettio minuter. De lokala linjerna går i mer slingriga linjedragningar än stomlinjerna, men även de går in till Jönköpings centrum. Matarlinjerna går inte in till centrum, utan kräver ett byte till en stomlinje. Även lokala linjer kan fungera som matarlinjer. Vill man komma snabbare in till centrum är systemet uppbyggt så att man vid någon av de planerade bytespunkterna kan byta till en stomlinje i stället för att åka hela vägen in till centrum med en lokal linje.